Tvivel och krav

För lite drygt två år sedan började jag skriva på allvar. Novellskrivandet togs upp som ett steg på vägen att bli publicerad och i början reflekterade jag inte så mycket över vad jag skrev. Jag skrev det jag trodde skulle passa på det ena stället eller det andra, och när jag till slut fick ja lite här och där så reflekterade jag inte så mycket över det jag skrivit. Jag tänkte att om de tackar ja så är det väl bra nog, det är väl upp till dem att bestämma. Bara jag fick något publicerat var jag nöjd.

Det där har ändrats betydligt med tiden.

Jag känner att mina krav på mig själv har ökat väldigt. Jag gör självklart alltid mitt bästa för att prestera efter bästa förmåga, men börjar mer och mer rannsaka mitt skrivande. Finns det någon mening med det jag skrivit? Hur passar det in med övriga noveller i antologin? Är det alldeles för ytligt och obetydligt? Och jag börjar i vissa fall bli nervös inför antlogisläpp och undra om det var rätt av mig att vara med. Blir rädd att jag inte ska passa in. Att jag blivit uttagen att vara med känns inte längre tillräckligt för att jag ska känna att det är rätt. Lite grann som att ju mer jag skriver, och ju mer jag lär mig, desto mer osäker blir jag på att det jag gör är bra…

Jag vet att tvivlandet på den egna förmågan hör till skrivandet och jag tror det bottnar i att det blivit väldigt mycket noveller för mig den senaste tiden. Många olika inriktningar och i bland stor press på deadline och att komma fram till en idé. Förhoppningsvis kommer jag nu när jag lägger novellerna lite åt sidan kunna fokusera på mer vem jag vill vara som författare. Vad vill jag skapa? Vad vill jag få fram? Ser verkligen fram emot den här tiden, bara att koppla bort författargruppen på Facebook har gjort underverk. Känner inte alls samma press längre utan gör det jag känner för när jag känner för det. Precis som det ska vara.

Kan ni känna igen er i de här tankarna?

image

Just hanging

11 tankar om “Tvivel och krav

  1. Jag känner absolut igen mig, särskilt på det där att kraven ökar. På dåliga dagar undrar jag varför förlaget gillar min bok så mycket, så bra är den definitivt inte. Och jag oroar mig redan för dräpande recensioner – sådana som anklagar mig för att vara en uppenbar debutant och säger att det finns massor kvar att önska i min berättelse. På bra dagar är jag peppad till tusen och längtar till januari! 🙂 Jag tror det ingår i processen, för det är ju snudd på omöjligt att se objektivt på sin egen text. Vi får helt enkelt lita på dem som tror på oss – de som ger ut våra noveller och böcker – eller så får vi sluta skriva. Annars blir vi nog galna till slut! 🙂

    • Det har du rätt i. Hur odräglig skulle man inte vara om man hela tiden gick runt och tyckte att allt man skrev var lysande utan utvecklingspotential? 🙂 Det är väl i tvivlet vi lär oss något och finner oss själva, eller nåt sånt 😉

  2. Var tacksam för dina tvivel, det utvecklar både dig och dina texter. MEN! Drunkna inte i känslan, för det är bara en känsla. Bara för att du känner tvivel betyder det inte att det är sant. Jag hakade också upp mig på vad det var förlagen ville ha ett tag men efter min djupa men turligt nog korta kris inser jag att det viktigaste är att skriva det jag själv mår bra av, det som får igång mig och leder mig in i flowet. Så skriv av hjärtans lust ❤

    • Absolut! Det gäller att först och främst skriva det som känns rätt för en själv och det man brinner för ❤️ Så får man göra sitt bästa för att skaka av sig den där känslan av att det inte duger.

  3. Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver! Jag får prestationsångest ju mer jag lär mig och det hämmar mig ibland. Hehe, ja den där gruppen besöker inte jag heller särskilt ofta längre. Det går åt alldeles för mycket tid 🙂

    • Ja, ju mer man lär sig desto mer inser man att man behöver ha koll på. Jag förstår att det inte bara är att skriva ned en historia som man tycker är bra, det är ju så mycket större än så.

      Och ja, den där gruppen kan man bli fast i länge… 🙂 Och framför allt stressar den mig en hel del och för mig att känna någon konstig tidspress och att allt måste hända nu, nu, nu! Nu är jag mycket lugnare och känner mer att jag skriver för min egen skulle och för att det är kul 🙂

  4. Jag känner igen det där med att självkritiken och prestationsångesten ökar för varje manus och ju mer jag lär mig. Dåliga dagar tänker jag att jag lika gärna kan lägga ner, andra att jag vill fortsätta om inte annat så för min egen skull. Den där bergochdalbanan är nog något man får vänja sig vid.

    • Ja, ibland tänker jag tanken att man kanske skulle sluta försöka. men sedan ändrar jag mig ganska fort 🙂 Det är ju det här jag vill göra. Och det är som du säger. Man får nog vänja sig vid att känslorna svajar och tilltron till det man själv skriver inte alltid är på topp. Men jag har gett mig tusan på att jag ska lyckas, hur lång tid det än må ta 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s