Tid

Jag är övertygad om att det bästa du kan ge dig själv och ditt manus är tid. Jag är själv en väldigt otålig människa, får jag en idé vill jag se den klar snabbt som ögat och kan ofta bli frustrerad över hur lång tid allt tar(vilket ofta får mig att undra hur jag står ut med att skriva böcker… 🙂 ). Men efter att ha jobbat på mitt senaste manus i drygt ett år nu ser jag fördelarna med att ha is i magen och inte hasta fram.

Det är så lätt att tänka att nu räcker det väl? Nu har jag fastnat och kommer inte längre, det är bra nog. Men låter man det bara ta tid så kommer man snart hitta delar som går att finslipa ytterligare, man hittar områden som går att utveckla. Framför allt hittar jag delar som kan gestaltas mycket bättre i stället för att bara konstatera kort för läsaren att så här är det.

Idag har jag ägnat mig åt att gestalta en relation genom avgörande tillbakablickar, och det gör ju så otroligt stor skillnad. Genom att få ta del av det som leder fram till något lär man känna båda karaktärer och får en helt annan förståelse för vilka de är och vad som ligger bakom. Och det är det här som jag egentligen tycker är svårast med skrivandet, att hitta vilka delar som behöver gestaltas djupare och veta på vilket sätt jag gör det bäst. En viktig del i att komma underfund med detta är just att låta sig själv ta tiden att känna efter och fundera, och att ställa sig själv frågor gång på gång. Varför, varför, varför? När man känner att det finns svar på alla varför och att svaren framgår utan att du talar om det för läsaren så börjar man kanske närma sig slutet ändå 🙂

Någon som är väldigt bra på miljöbeskrivningar och att gestalta karaktärer är Karin Slaughter. Så bra att det nästan slår över till att bli för mycket och jag kan ofta känna att hennes böcker kunde må bra av att kortas ned och stramas upp en aning. Men efter att ha läst en av hennes böcker kan jag själv minnas hur solen kändes och hur luften smakade, som om jag varit där. Senaste boken jag läste var Den goda dottern, och efter att ha läst ut den var jag så imponerad över hur otroligt väl jag kände de två huvudkaraktärerna och vilken tydlig bild jag hade av dem som personer utan att hon egentligen talat om det för mig. Och det uppnår hon genom att med en fantastisk fingertoppskänsla placera sin karaktär i just rätt scenario där hon med precis rätt beskrivningar av miljö och klädsel får fram exakt vem den personen är. Behöver ni lite inspiration i gestaltning och miljöbeskrivningar kan jag definitivt rekommendera hennes böcker 🙂

Den goda dottern

Annonser

Triptyk

Nu har jag läst ut Karin Slaughters Triptyk. Hade höga förväntningar då De vackraste var så spännande att jag fick ont i magen, men tyvärr gillade jag den inte alls lika mycket.

I Atlanta dör kvinnor för en kallhamrad mördares hand, och han signerar sina dåd med en grotesk stympning. Bevisen han lämnar efter sig är tillräckliga för att ge bränsle åt en frenetisk polisjakt, och poliskommissarie Michael Ormewood kallas till en mordplats i de illa beryktade Grady Homes i Atlanta och står inför ett av de mest brutala morden i sin karriär.
Aleesha Monroe har hittats i en trappa, badande i sitt eget blod. När det uppdagas att mordet bara är ett i en serie liknande attacker kallas Georgia Bureau of Investigation in, och Ormewood tvingas arbeta tillsammans med specialagent Will Trent en man han instinktivt ogillar. Men bara ett dygn senare exploderar det våld Ormewood ser omkring sig dagligen på hans egen bakgård. Och det verkar som om mysteriet bakom Monroes död är ofrånkomligt sammanflätat med ett förflutet som vägrar att bli bortglömt.

Jag hade svårt att komma in i boken och tyckte att språket saknade den där flytande känslan. Vet inte om det beror på översättningen eller att boken har några år på nacken och att Karins språk har utvecklats. Det börjar med en blodig röra där kvinnan hittats död, men därefter går hela boken mest ut på att reda ut vad som hänt i det förflutna och vem som är skyldig och oskyldig. Jag hade önskat lite mer action, om man säger så. Kände inte inte heller att jag riktigt fastnade för någon av karaktärerna. Nu låter jag supernegativ, men boken var helt okej och har fått bra omdömen på ex Adlibris. En spännande intrig med flera oväntade vändningar, men lite för lågt tempo för min smak. Men jag ger inte upp Karin Slaughter, ska försöka läsa en av hennes senare böcker i stället 🙂

Triptyk

Böcker som känns i magen

Jag tror att jag kan lägga en ny författare till mina favoriter. Har kommit lite drygt halvvägs igenom Karin Slaughters De vackraste och gillar den skarpt! Så välskriven, och så spännande att jag får ont i magen vilket inte händer mig särskilt ofta. Eller så har jag bara blivit blödigare med åren…

Dagskvoten är så gott som uppfylld. Nästan… Så nu ska jag unna mig någon timmes läsning innan jag går och lägger mig. I morgon bitti kommer en reporter från Uppsala Nya Tidning hit för att prata med mig om böckerna om dödssynderna 🙂

image

Börja om på nytt

Den färdigredigerade novellen hann inte mycket mer än lämna min hårddisk innan nästa projekt trillade in… Superhjälte-novellen kom tillbaka med kommentarer. Nitton sidor och drygt 8 tusen ord att gå igenom. Som tur är var det inte så fasligt många kommentarer, och trots att det bar emot tog jag mig själv i kragen igår och gick igenom alla. Nu återstår funderingarna kring själva handlingen, att tydliggöra själva händelseförloppet så att det blir begripligt för läsaren. Jag har tänkt att jag tar en scen i taget och tänker igenom vad jag vill få fram med den. Ett steg i taget ska den nog bli färdig 🙂

Fredag idag igen och jag gläder mig åt mycket idag. Jag har vunnit en improviserad säljtävling på jobbet och fått ett snyggt nagellack, ny spännande läsning har levererats, det är helg och jag ser fram emot fyra lediga dagar då det är höstlov nästa vecka.

Mer än något annat är jag glad och tacksam över att få vara nära min älskade familj i en värld som skrämmer mig mer och mer för var dag som går. Önskar er alla en skön helg. Ta hand om er ❤

image