Tvivel och krav

För lite drygt två år sedan började jag skriva på allvar. Novellskrivandet togs upp som ett steg på vägen att bli publicerad och i början reflekterade jag inte så mycket över vad jag skrev. Jag skrev det jag trodde skulle passa på det ena stället eller det andra, och när jag till slut fick ja lite här och där så reflekterade jag inte så mycket över det jag skrivit. Jag tänkte att om de tackar ja så är det väl bra nog, det är väl upp till dem att bestämma. Bara jag fick något publicerat var jag nöjd.

Det där har ändrats betydligt med tiden.

Jag känner att mina krav på mig själv har ökat väldigt. Jag gör självklart alltid mitt bästa för att prestera efter bästa förmåga, men börjar mer och mer rannsaka mitt skrivande. Finns det någon mening med det jag skrivit? Hur passar det in med övriga noveller i antologin? Är det alldeles för ytligt och obetydligt? Och jag börjar i vissa fall bli nervös inför antlogisläpp och undra om det var rätt av mig att vara med. Blir rädd att jag inte ska passa in. Att jag blivit uttagen att vara med känns inte längre tillräckligt för att jag ska känna att det är rätt. Lite grann som att ju mer jag skriver, och ju mer jag lär mig, desto mer osäker blir jag på att det jag gör är bra…

Jag vet att tvivlandet på den egna förmågan hör till skrivandet och jag tror det bottnar i att det blivit väldigt mycket noveller för mig den senaste tiden. Många olika inriktningar och i bland stor press på deadline och att komma fram till en idé. Förhoppningsvis kommer jag nu när jag lägger novellerna lite åt sidan kunna fokusera på mer vem jag vill vara som författare. Vad vill jag skapa? Vad vill jag få fram? Ser verkligen fram emot den här tiden, bara att koppla bort författargruppen på Facebook har gjort underverk. Känner inte alls samma press längre utan gör det jag känner för när jag känner för det. Precis som det ska vara.

Kan ni känna igen er i de här tankarna?

image

Just hanging