Det man inte vet

Jag upplever på något konstigt sätt att det blir svårare och svårare att skriva ju mer jag lär mig. När insikterna växer börja det bromsa mig och jag vet hur oerhört mycket som ska falla på plats, hur mycket jag måste tänka på för att få fram en levande känsla, hur mycket som måste finslipas för att texten ska flyta. Jag fastnar och blir överväldigad av allt när jag vill få till allt på en gång, för det går ju inte. Man får ta ett steg i taget. Nu är målet att få ihop ett sammanhängande manus i och med omskrivningen. SEN kan jag börja finslipa och fördjupa ytterligare.

Någon som känner igen sig?

Har fastnat lite smått framför OS. Kul tycker maken som får sällskap, helt okej tyckte jag och trodde att jag äntligen lärt mig skriva med distraktioner. Men nja… med facit i hand blev tiden framför datorn extremt oproduktiv då datorn var placerad framför teven. Har jag haft tur har jag lyckats klämma ur mig 500 ord. Idag satte jag mig i stället i köket, och vips så kom jag i stället upp i 800 ord på kortare tid. Så jag få helt enkelt acceptera att jag behöver lite avskildhet för att skriva.

En dag kvar tills skolan börjar, och då börjar en ny period i mitt liv kan man säga. Två skolbarn kommer att innebära att jag på min lediga tid dagtid faktiskt kommer att kunna skriva. Detta ser jag fram emot väldigt mycket, och det ska bli kul att se vad det gör för tempot med omskrivningen. Det kommer att bli en bra höst 🙂