Så nära, men ändå så oändligt långt borta…

Så kom den till sist. Refuseringen jag inte ville ha.

I slutet av januari skickade jag in mitt manus till några av de större förlagen. Efter fyra veckor fick jag ett mail från ett förlag som berättade att de läste med stort intresse men behövde mer tid på sig. De undrade om jag skickat till fler förlag och ville att jag skulle ta kontakt med dem om något annat förlag hörde av sig till mig. Förlaget var Norstedts.

Jag kan ärligt säga att de där två veckorna som jag gick och väntade var de längsta i mitt liv. Till sist kom mailet som innan jag ens läste bekräftade att det inte var ett ja. Dock tyckte de att manuset hade många kvaliteter och de gillade handlingen. Det som inte räckte ända fram var karaktärerna som behövde fördjupas. Ett par av de var för shablonmässiga och behövde göras mindre övertydliga. Det var ungefär det jag hade att gå på, inte så mycket alltså. Men de ville gärna läsa igen om jag valde att arbeta igenom manuset. Vilket jag gjorde.

Jag skrev om hela manuset från början till slut, det ökade med ca 20 tusen ord och jag utvecklade min andra huvudkaraktärs mål och konflikter. Skickade även manuset till lektör på nytt och gick igenom det en vända till. Efter fem månaders arbete skickade jag tillbaka manuset till Norstedts och har nu gått och väntat sex veckor på svar igen. Idag kom det. Ett mail. Manuset håller fortfarande inte för utgivning. Karaktärerna är för svagt tecknade. På sätt och vis känns det skönt att äntligen få veta och kunna släppa det och sluta hoppas. Samtidigt känner jag mig idag fruktansvärt tom. Det här är det första manuset jag skrivit och skickat in, och självklart kan allt inte gå så lätt som jag hade hoppats. Min framtid hänger inte på just det här förlaget, eller just det här manuset. Även om det känns trist att ha varit där och gjort någon lite intresserad men inte lyckats hålla hela vägen.

Jag känner att man vid sådana här tillfällen får välja. Vill jag ge upp, eller vill jag ta till mig det som inte håller och arbeta ännu hårdare på det? Jag väljer självklart det senare alternativet. Jag är långt ifrån redo att ge upp, jag har så mycket mer att ge. Så mycket mer att lära.Och än har jag inte gett upp på det här manuset heller. Vi får se vad framtiden har att ge.

Men ikväll väljer jag att gräva ned mig under en filt i soffan och sörja det som inte blev. Tröstätande på en stor äpplepaj. I morgon blir det nya tag, och nya mål 🙂

image

En stor dos socker för att döva smärtan