Trots kylan och snålblåsten har jag varit ute en hel del idag. Har tagit en långpromenad med hunden, som lämnade mig med bortdomnade lår, och varit ute en stund med barnen och matat fåglarna. Äntligen kom lite snö, men i form av små, isiga flingor som knappt gjorde någon skillnad på marken. Förhoppningsvis blir det snart lite vinter så att barnen kan använda sina nya julklappar i snön.
Det har varit riktigt skönt med julledigheten och skrivledigheten. Att få koppla bort den stressande känslan av jobb och vardag och släppa romanerna en aning med tanken. Som vanligt tog det några dagar innan jag lyckades släppa den där känslan av att jag har massor som jag borde göra. Men sedan har jag sjunkit allt längre ned i den avslappnade tillvaron och bara läst och tagit det lugnt. Tids nog kommer den dock alltid. Skrivlusten. Det krävs inte så väldigt lång tid med uppehåll innan man längtar efter att sätta tänderna i något. Något som känns igen?
Jag är väldigt sugen på att hugga in på mitt gamla manus för att redigera detaljer som jag kommit på, men har lovat mig själv att vänta tills en redaktör fått titta på det. Jag är väldigt sugen på att påbörja redigeringen av mitt andra manus, men har lovat mig själv att invänta responsen från min andra testläsare. Är supersugen på att påbörja det tredje manuset, men inser att det vore galenskap att göra det nu så det får vänta till hösten.
Så. Jag går i väntans tider. Väntar på besked. Väntar på beslut. Och väntar på att jag ska få ta tag i något och stilla min iver. Tills vidare ska jag tänka igenom det jag vill fördjupa i mitt första manus, skissa lite på detaljer m.m så att det finns på plats när det blir dags.
Jag hoppas att väntan blir kort…